"Sveriges närmaste vildmark"

Områdets geologi


Den västra delen kännetecknas av ett kulligt landskap med toppar upp till 300 meter över havet. Här finns många små sjöar och större myrkomplex spridda över landskapet. De som är belägna under Högsta Kustlinjen (HK) har uppstått i samband med landhöjningen då de avsnörts från Östersjöns förstadier. Flertalet av bergknallarna är skogsklädda och används idag till virkesproduktion. I dalgångarna förekommer ännu en del jordbruk. 

Här finns Säterdalen som är resultatet av geologiska processer vid den senaste istidens slut. Då avlagrades stora mängder sediment främst i form av silt, men även sand och ler. Sedimentationen skedde på havsbottnen framför den retirerande isfronten. Genom dessa lätteroderade jordar har Ljusterån och Hyttbäcken grävt sig allt djupare ner på sin väg mot Dalälven. Jordarten silt får vid vattenmättnad flytjordsegenskaper och kan därvid lätt bilda raviner. Fortfarande växer och förändras ravinen så som den gjort under många tusen år och långsamt slukas det omgivande jordbrukslandskapet. Säterdalens ravinsystem är landets främsta exempel på ett levande ravinlandskap. 

Nedströms Avesta rinner Dalälven ut i flackare terräng som omfattar större delen av nedre Dalälvsområdet. Älven rinner här igenom det så kallade subkambriska peneplanet som är ett flackt nederoderat område med små topografiska skillnader. I västra delen ligger medelhöjden på ca 60 meter för att sedan gradvis sjunka ned mot utloppet i havet. Stora delar av älvens närområde är skogklädda och nyttjas för skogsbruk. I den flacka terrängen delas älvfåran upp i många delfåror som slingrar sig genom landskapet och ger en karakteristisk och mycket mosaikartad prägel på stora delar av nedre Dalälvsområdet. I fjärdarna finns det många öar som ger en 
särpräglad landskapsbild. Flera av älvens delsträckor är reglerade för vattenkraftproduktion, vilket gör att de naturliga vattenståndsfluktuationer som tidigare formade älvens närområde i stort sett har upphört. 

Tydliga deltalandskap återfinns när älven övergår från samlad älv till sjö, såsom vid utloppet i Bäsingen, Färnebofjärden, Hedesundafjärden, nedströms Untra före och i Marmafjärden liksom vid älvens utlopp i havet. Även i övriga delar sker ständiga förändring av älvlandskapet genom erosion och sedimentation, som är tydlig bland annat i sjöarna Hovran och Bäsingen.

När älven närmar sig kusten vid Marma rinner den igenom gamla isälvsdeltaområden som präglar landskapet utformning. Här finns stora mängder finkornigt material exempelvis sand vilket gör att terrängen ändrar form och blir mjukare i sina former, samtidigt som markskiktet blir allt torrare. Älven rinner ut i Bottenhavet vid Skutskär där ett mindre deltaområde kontinuerligt omformas. 

Berggrund
Berggrunden i Nedre Dalälvsområdet tillhör den baltiska urbergsskölden och består till helt dominerande del av bergarter av mycket hög ålder, närmare 1,9 miljarder år. 

Den västra delen av området ligger inom det egentliga Bergslagen, dvs. mellersta Sveriges malmregion. Berggrunden är i denna del omväxlande och utgörs till stor del av gamla vulkaniska bergarter s.k. metavulkaniter samt gnejsomvandlade graniter. I metavulkaniterna påträffas de järnmalmer och sulfidmalmer (främst med koppar, zink och bly) som utgör grunden för den malmbrytning som pågått sedan förhistorisk tid. I Garpenberg bryts fortfarande sulfidmalm. I skogarna vittnar ett otal övergivna gruvhål om tidigare epokers småskaliga gruvverksamhet, emellanåt åtföljda av högar av restprodukter i form av varphögar och hyttslagg. 

Lokalt förekommer urkalksten, som bildar grund för kalkgynnade växtsamhällen. I områdets östra del vilar jordtäcket på en berggrund som eroderats ned till en flack avjämningsyta med små nivåskillnader, kallad peneplan. Berggrunden domineras av graniter men här finns även inslag av grönstenar, urkalksten samt sandsten.

Inlandsisens avsmältning och högsta kustlinjen
Den senaste inlandsisen smälte från området för 9 900 – 10 000 år sedan. Landet var då kraftigt nedpressat av isens tyngd, så att det till större delen låg under dåvarande vattenytan i de issjöar och havsvikar som föregått våra dagars Östersjön. Huvuddelen av området ligger sålunda under Högsta kustlinjen (HK), som numer befinner sig på ca 190 m höjd över havet. Endast i väster finns några höjdområden inte varit täckta av vatten. På flera ställen finns tydliga strandvallar i form av strängar av sten och block, s.k. klapperfält, som markerar nivåer där strandlinjen en gång har legat. 

Jordarter
Moränjordar
Sandiga och moiga moräner täcker större delen av området. Moränmarkerna är numer i allt väsentligt skogbevuxna.

Sedimentära avlagringar
Inom området förekommer sedimentära jordarter av olika slag och av olika ålder såsom rullstensåsar, isälvsdeltan, distala avlagringar i form av sand, silt och glacial varvig lera, postglaciala älvsediment och levéer med mera.

Sedimentjordarna i området är koncentrerade till dalgången i älvens västra del uppströms Avesta. De består här till största delen av silt- och sandjordar och används för odling. Sedimenten i närheten av älvfåran har i stor utsträckning omlagrats av det strömmande vattnet i älven och dess biflöden. Ett slående exempel på sådan omlagring är bildandet av ravinerna i Säterdalen och Solvarbo.

Vid Avesta finns en bergklack som motstått de nedbrytande krafterna bättre än berget längre åt söder och öster. Därför har det funnits vattenfall och forsar i Avesta medan älven norr om Avesta dämts upp och flyter långsammare. Uppströms Avesta har betydligt större områden än nu varit översvämmade av älven och omlagring har skett av tidigare avsatta sediment. Närmast älvfåran, där vattenhastigheten varit något högre, har sand avsatts medan de finare partiklarna sjunkit till bottnen längre från strömmens centrum. Dessa älvsediment är genomgående bördiga och sandjordarna närmast älven särskilt lämpliga för potatisodling. Av det en gång större översvämmade området kring älven återstår numer selsjön Hovran samt ett flertal grunda och näringsrika lagunsjöar, såsom Trollbosjön, Flinesjön, Fatburen, Svinesjön och Amungen. Älvens omlagringsprocesser pågår alltjämt med bortspolning av material på vissa ställen och bildande av rev och älvvallar, älvbrinkar (levéer) och pålagring på öar på andra platser, särskilt tydligt i sjön Hovran.

Före senaste istiden gick Dalälven från dagens Avesta vidare mot söder till dagens Mälaren. Men strax söder om Avesta fylldes den gamla fåran söderut igen med sten och jord från den senaste inlandsisen så att älvvattnet istället fick söka sig en väg åt nordost över ett flackt område där det inte fanns någon älvfåra innan. Därigenom skapades grunden för det älvlandskap som finns idag i områdets östra del nedströms Avesta, med selsjöar, fjärdar, deltalandskap och korta forsrika älvsträckor. Under den geologiskt sett korta tid som älven följt det nya loppet har den inte hunnit bilda någon markant dal. Istället är det uppbyggande processer av delta och deltasträngar som sätter sin prägel på älven. Härigenom skiljer sig Dalälven från övriga stora älvar i Sverige där de eroderande krafterna överväger.

I viss mån sker en upprepad omlagring även i Dalälven nedre lopp. Vid lågvatten eroderar älven i de avsatta sedimenten. Avlagringen tillgår så att större delen av materialet – framför allt det grövre – avsätts som deltasträngar på stränderna närmast intill strömfåran. Av det finare slammet avsätts blott smärre mängder på de översvämmade markerna längre bort från strömfåran. Avlagringarna kommer härigenom att byggas upp till större höjd närmast älvfåran, varefter deras yta långsamt sjunker i riktning från denna. Det är därför vanligt att själva älvbrinken är torrare medan markerna innanför kan vara mycket blöta. Utöver de avlagringar som helt avsatts av älven finns också sådana, där älvsedimenten byggs på redan existerande bildningar. Åtskilliga av de moränöar som finns i älven har på detta sätt fått sedimentpålagring.