"Sveriges närmsta vildmark"

Vattnen i Nedre Dalälvsområdet

Dalälven är Sveriges näst längsta älv, drygt 540 km lång, och den 7:e största när det gäller vattenflödet vid mynningen i havet. Drygt 220 km uppströms mynningen i Östersjön delar sig älven i Västerdalälven och Österdalälven. Det finns oräkneliga källflöden till Dalälven. Västerdalälvens nordligaste ligger i Norge och Österdalälvens nordligaste utgörs av Fjättjärn i Härjedalen. De största vattenmagasinen är Siljan och Trängsletdammen. Dalälven avvattnar 6,5 % av Sveriges yta och är bland de mest mångskiftande avrinningsområdena i landet med allt från fjäll till jodbruksbygder.

I princip alla vattendrag i avrinningsområdet har använts för flottning och de omfattande flottningsrensningarna innebar försämrade förutsättningar för flertalet fiskarter. Fortfarande återstår mycket arbete med att återställa vattnen till mer naturligt tillstånd efter flottledrensningarna. Ännu mer påverkad från fisksynpunkt är 1900-talets kraftverksutbyggnader.

Trots människans ingrepp i det naturliga vattensystemet under de senaste drygt 150 åren är Dalälven mycket artrik. Totalt set finns inom hela avrinningsområdet närmare 40 olika fiskarter, vara merparten finns i Nedre Dalälven.

Från Långhags kraftverk där vi räknar Nedre Dalälven början till nedströms Avesta är älven närmast att jämföra med en norrländsk storälv med ett lugnt lopp i en relativt jämbred älvfåra. Endast en större sjö, Hovran (6,0 km2) genomrinns av älven. Från Hovran och uppströms ca 20 km rinner älven genom ett område med lösa jord- och sandlager, vilket medför att älvens lopp, stränder och öar genom historien förändras. Av särskild stor betydelse i det sammanhanget är Säterdalen med sina 35 sidoraviner som sedan istiden genom Ljusterån och Hyttbäcken förser älven med finsediment.

 I detta område ligger en serie avsnärjda sjöar, lagunsjöar (”vackrare än på något annat håll i landet”, enligt Almqvist i Dalarnes flora) som från tid till annan varit del av huvudälven. Flera av dessa sjöar återförenas med älven vid stora högvatten. Långt tillbaka ingick dessa lagunsjöar i Storhovran som på kort tid försvann genom att något hände vid Storforsen i Avesta på 1500-talet.

Denna del av älven skiljer sig också åt från de nedre delarna av Nedre Dalälven genom att ett antal åar rinner ner till älven. Dessa avvattnar ibland betydande vattensystem såsom bl.a en rad större och mindre sjöar uppströms Ljusterån i Säter, sjösystemet Amungen – Grycken - Fullen - Edsken I Husby, Flinsjön – Dormen m.fl., Broån som rinner ut i Hovran, Lustån som mynnar nedströms Hovran, Bjurforsbäcken som mynnar i älven vid Avesta m.fl. En del av dessa åar har eller har haft naturliga bestånd av öring.

I fiskesammanhang kan hela älvsträckan från Långhag till Avesta framhållas framför allt för sitt rika och storvuxna bestånd av gädda, där gäddor över metern är vanliga. Gös har funnits här dokumenterat sedan 1700-talet och har under senare år ökat i numerär. I Amungen invid älven och som i högvatten har vandringsförbindelse med älven togs 2010 svenskt rekord i insjövatten med handredskap på gös med 11,7 kg. Även Abborre bör särskilt framhållas för sin rika numerär och storlek.

I Avesta ändrar älven markant karaktär. På sina återstående drygt 120 km till havet faller älven drygt 80 m. Älven har på denna sträckning en unik karaktär. Den flyter här genom, eller om man så vill bildar, en rad stora sjösystem (fjärdar). Dessa åtskiljs av fors- och strömområden. En del av forsarna är under främst början av 1900-talet utbyggda för vattenkraft, men många är också outbyggda.  Den översta sjön är Bäsingen (12,6 km2) som åtskiljs från Bysjön (7,7 km2) av de utbyggda forsarna vid Näs. Från Näs följer ett omväxlande fors- och fjärdlandskap i ca 60 km som ej är utbyggt av vattenkraft. Efter Bysjön följer Leknäsforsen och Forsboforsen på ömse sidor av Forsön. Därefter en sjöliknande sträcka ner till Tyttboforsarna. Efter Tyttboforsarna tar den örika och flikiga Färnebofjärden (49 km2) vid innan ett antal älvgrenar och forsar i Gysinge leder vattnet till de sammanhängande Hedesundafjärdarna (128 km2). Merparten av älven är reglerad av kraftverk när den passerar Söderfors innan den mynnar i Untrafjärden (12,3 km2). Utloppet från Untrafjärden går i två huvudsakliga älvfåror. Den ena och med merparten av vattenföringen via Untra kraftverk. Den andra via ett mindre kraftverk (Storgysingen) och därefter i ett mångförgrenat system av små strömmar genom Båtforsområdet. Efter ett småströmmande parti når älven samlat den nedersta fjärden, Marmafjärden. Vid Marmafjärdens utlopp ligger Lanforsen som är utbyggd. Efter ytterligare ca 4 km ligger de väldiga Älvkarlebyfallen med Älvkarleby kraftverk. En liten del av vattenföringen går via Kungsådran som inte är reglerad av kraftverket men som genom en mindre damm utgör nedersta vandringshinder. Från Älvkarleby rinner älven i princip samlad ca 10 km ut till havet.

När det gäller vattenkvalitén i älven kan sammanfattningsvis konstateras att den idag är bra. Men det är ingen självklarhet vad som är bra eller dåligt från fiskesynpunkt. Vissa arter gynnas av grumliga näringsrika förhållanden medan andra vill ha klara näringsfattiga vatten. Inom Nedre Dalälven finns exempel på en rad olika vattenkategorier. Omfattande provfisken genomförs regelbundet för att kontrollera eventuella miljöstörningar hos fisken. Dessa undersökningar visar att måttlig förhöjning av metallhalten i vattnet inte tycks vara negativ för fiskesamhällets sammansättning eller fiskens tillväxt och välmående, så länge vattnets pH inte är surt.

Fiskevård är ofta komplicerad. I boken ”Under ytan i Färnebofjärden” i Naturvårdsverkets dokumentation om nationalparkerna säger Henrik C Andersson: ”Det finns tendenser till en ovilja till förståelse för de komplicerade ekologiska samband som råder under vattenytan. Vidare att fiskevården ofta har ett starkt fokus på fångstbara fiskar med följd att resultatet av fiskevårdsåtgärder varit mycket blygsamma om ens märkbara. Han säger också att det finns mängder av enskilda faktorer som utgör förutsättningar för varje art, som i sin tur utgör förutsättningarna för en annan art.

Idag råder i huvudsak enighet inom forskning och fiskevården om att det handlar om att så långt möjligt återskapa vattnens naturliga tillstånd. Detta har också varit utgångspunkten i Nedre Dalälvens fiskevårdsprojekt. Det handlar om att undanröja vandringshinder i allt från små bäckar till i älven, återställa efter flottledsrensning, hindra uttag av för biotopen värdefulla individer och arter och försöka göra något åt de tilltagande korttidsregleringarna vid kraftverken.

I samarbete med berörda länsstyrelser, kraftverksägare och fiskevattenägarna har under de senaste åren stora framgångar nåtts när det gäller att återskapa vandringsmöjlighet för lax, havsöring, och andra arter i älven.